Så kom hon. Vår efterlängtade dotter och i dag, två och en halv månad senare, måste jag fortfarande nypa mig i armen när jag ser på henne och jag vill nästan tänka, det är för bra för att vara sant men innan tanken slår mig stöter jag bort den. Det är sant för i denna stund, medan jag knappar ner de svarta bokstäverna på skärmen hör jag grymtande och småprat utifrån hallen där hon ligger och vilar i vagnen. Min dotter. Vår dotter.
Vår älskade dotter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar