Till Signe

Det var inte utan bekymmer som du blev till och äntrade världen unge. När stickan visade två sträck blev vi så glada att vi började gråta. Iallafall jag och vi blev så förväntansfulla och spända inför framtiden. Vi skulle bli föräldrar.

Under den första halvan av graviditeten var det mycket tankar som surrade, som hos de flesta antar jag och vi planerade då också vårt bröllop och bröllopsresa så vi hade mycket annat att tänka på. Andra halvan graviditeten blev i påtvingad ro.

Det började i vecka 21 då vi efter en kontroll hos gynekologen fick besked om att jag skulle ta det lugnt och helst hålla mig i ro pga att livmodertappen var påverkad, förkortad tre millimeter och efter några veckor hemma på soffan mens solen strålade i kapp med sig själv på utsidan av fönstren från en alldeles klarblå himmel hade jag några veckor senare, närmare bestämt i vecka 23, en natt där jag inte kunde sova pga att det bråkade så i magen. Livmodern levde sitt eget liv och var hård ömsom mjuk, den knöt sig som en boll, det gjorde inte ont men det kändes, det var för mycket och vi misstänkte att något inte stod helt rätt till. Direkt på morgonen efter den orosfyllda natten knåpade jag ner ett sms till jordmor Tove och fick direkt ett svar med rådet att kontakta sjukhuset. Bäst att kontrollera en gång för lite än en gång för mycket. Sagt och gjort. De ville att vi skulle komma in för kontroll. Tappen var nu 21 mm och de ville lägga in mig. Den hade alltså krymp ytterligare sex millimeter och det var det jag hade känt av. Ett par dagar tillbringades i Tönsberg på sjukhuset, jag minns inte vilket rumsnummer men jag kommer ihåg vilket av rummen, ett litet rum bakom ett skynde med toaletten på utsidan. Jag minns att jag hörde musiken från Slottsfjellsfestivalen genom den lilla glipa på fönstret som gick att ha öppet. Det var varmt. Högsommar och jag väntade på Maria som var på festivalen. Vi hade inte setts på så länge och dagen vi skulle ses, en fredag,  23+4, efter Tønsbergmodellen, blev jag skickad i ambulans kl 0600 på morgonen in till Rikshospitalet i Oslo. De var rädda att du var på väg ut och det var där, inne i Oslo som experterna fanns, utifall, in case. Och jag fick inte se Maria den där fredagen. I Oslo tillbringade jag min tid nästkommande fyra veckor och två dagar, fram till vecka 28+0 då jag fick lov att komma tillbaka till Tønsberg för tack gode Hen, du var kvar i magen. Jag hade aldrig tänkt något annat heller då jag hade bestämt att du skulle hålla sig kvar där inne iallafall september ut. Nu var det fortfarande augusti.

Tiden inne i Oslo drog fram alla känslor i min kropp och jag gick från plus till minus på ett par sekunder. Aldrig har jag varit så rädd. Vi var så rädda att förlora dig och känslorna som kom fram ur den rädslan var obeskrivligt fruktansvärd. Varje dag kände jag dig innanför skinnet, inne i mig, hur du knuffades och bråkade och bandet började så sakteligen att knytas. Kärleken växte sig starkare och starkare för varje sekund och det var en sak jag visste. Jag skulle kämpa.

Det är så här nu i efterhand den svåraste tiden i mitt liv. Så många tårar jag inte klarade att skilja mig ifrån då jag var fast, fast inne i det rummet. Rummet med de aprikosfärgade väggarna och tjocktvn. Rummet varifrån jag kunde, dag efter dag se hur stark och klar den blå himmelen var. Himmelen jag inte fick lov att vara under. Himmelen jag bara kunde betrakta och känslan av att vara utanför inte bara mig själv, utan också hela samhället, världen, livet åt stundtals upp mig men så mycket stöd och kärlek jag fick. Så många som ringde, smsade, skickade blommor och besökte mig. Det och er kommer jag aldrig att glömma. Ni var mitt allt. Ni var mina ögon ut i världen. Det betyder oerhört mycket för mig.

Glädjen över att komma tillbaka till Tönsberg var stor och jag kände mig mer hemma. Här kunde din pappa hälsa på mig varje dag och vi kunde ha Pugg hos oss igen som när jag var på Riksen hade fått lov att vara på sommarkollo hos din farmor och farfar pga att David skulle kunna vara hos mig så mycket så mycket som vi behövde varandra men Pugg. Älskade Puggisen. Plugg. Det var en milstolpe när vi fick ta hem honom igen. Då var vi en familj igen. Om än en annorlunda sådan.

Permission först några dagar och utskrivning sen med veckoliga kontroller var förloppet när jag kommit tillbaka till Tönsberg och så gott att vara hemma. Jag fick lov att sova i min egen säng och dricka kaffe ur min egen kopp. Vara normal. Vara hemma och Pugg var hos mig och dig hela tiden. Han låg vid min mage och lyssnade till dina sparkar. Detta fram till vecka 31+ 3, då jag misstänkte att vattnet gått. Jag ringde sjukhuset igen och fick lov att komma in för kontroll där mina aningar bekräftades. Många gånger hann jag tänka att, fan, det är inte klokt. Det är inte klokt. Ska allt hända mig? Oss? Många klappar på kinden och snälla blickar från de vitklädda som sa att det här ska gå bra, du har kommit så långt, var inte orolig men jag hade fortfarande bestämt, Signe, du skulle inte ut än. Du måste vänta några veckor till. September har inte ens börjat närma sig sitt slut. Det var helt enkelt inte dags än.

Så där var jag igen då. På sjukan. Barsel, våning fyra på sykehuset i Tönsberg. Den  nybyggda delen och den här gången fick jag lov att vara uppe mer. Och gå. Det kändes ganska bra, magen höll sig lugn trots små korta promenader så jag gick och hämtade mig mat och tog ett par turer ner till mina kollegor en våning ner.

Det bestämdes här att vecka 34+0, en måndag, då skulle jag sättas igång. Då skulle du ut. Det pga infektionsrisken som blir när vattnet gått. Det är inte längre ett slutet system och en infektion i det läget kunde vara farligt både för dig och för mig. Så dagarna gick och jag mådde bra. Ingen infektion i sikte. De tog tempen varje morgon och kväll, crp varje morgon och följde med på ctg två gånger om dagen för att se hur ditt hjärtat slog. Allt var fint, fram till mitten på vecka 33 då jag plötsligt började få ont. Rejält ont. Kunde det vara förvärkar? Bara bra sa de leende vitklädda, då börjar det naturligt så jaja, det var väl det då. Två nätter kördes jag bort till förlossningen då de misstänkte att det hade börjat. Andra natten blev det betydligt värre. Jag fick andas igenom varje värk som kom ganska exakt med 5 minuters mellanrum samtidigt som jag kände att jag inte var helt bra. Feber och förhöjda infektionsprover. De bestämde att de skulle sätta igång med en gång men efter två timmar efter givna igångsättningstabletter hade jag bara öppnat mig en centimeter, febern hade stigit till 38,3 och du Signe, visade en antydan till lite hög hjärtfrekvens. De ville inte vänta längre och beslutade sig för akut kejsarsnitt och sa att du skulle vara ute inom en timme. Henneallah tänkte jag och din pappa och blev nästan småfnissiga av nervositet. Snart skulle vi få möta dig.

Vi var inte oroliga inför det faktum att du skulle komma lite tidigare. Det hade vi sedan länge ställt oss in på och för oss, i våra ögon hade du varit inne länge då vi firade varje vecka från 25 som en seger. Vi hade också fått möjligheten att läsa om prematura barn och fått prata med de som jobbade på neonatal och den kunskapen hade gett oss ro. Vi visste att det skulle gå bra.

Någon timme senare, på operationsbordet där jag har ett grönt skynde framför mig och din pappa med en grön pappmössa på sig bakom mig hör jag dig plötsligt. Jag hör dig. Du skrek med en gång med en stark och bestämd stämma och någon ropade, Fjorton, noll, tre.

Så kl 14:03, lördagen den 28 september 2013 kom du till oss. Vi fick se dig med en gång och genom alla mina tårar och min dimmiga syn var du var det vackraste jag sett.

2160 gram tung och 43,5 cm lång.

Resten är en annan historia.